Igår morse vaknade jag. Hade tid hos tandregleringen klockan nio.
Vem behöver en jacka tänkte jag, och rusade ut i spöregnet. Ångrade mig lika snabbt men jag är inte den som är den.
Bussen kommer inte. 10 minuter till. Vart i helvete är den? 20 minuter senare rullar den in.
Där står man med blött hår och är förbannad men egentligen får jag skylla mig själv...
Ankommer till Fridhemsplan ungefär en halv timme senare än vad jag tänkt. Skäms som en hund när jag kommer in till tandregleraren. Hon är lika trevlig som vanligt så jag kände mig ändå väldigt välkommen.
Färdig!
Ut i kylan igen. Vid centralen ska jag byta tunnelbana till annan linje.
Står där och väntar tillsammans med mina hörlurar.
Jag älskar djur. Ser en kvinna komma gåendes med en liten pincher valp. Började le lite smått för mig själv.
Kunde verkligen se hundvalpens glädje över att få gå mitt på centralen bland
massvis med folk.
Han ville hälsa på alla och springa fram till folk som stod lite längre fram. Den kunde inte behärska sig alls.
Men det är lite charmen med sådana där små. Jag förstår mycket väl kvinnan som gick med valpen, jag förstår henne på det viset att hon hade ett antal väskor och det säkert var väldigt påfrestande med en liten buse som drog i kopplet som en tok. Men när jag ser henne när hon drar upp handen och bara slår till den lille så den skrek till, då tänkte vi inte längre samma sak.
Jag blev helt apatisk. Trodde jag ändå skulle ha mage att säga till en sådan människa men jag blev bara tyst och stirrade, som alla andra på central stationen.
Folk blev chockade. Hon slog en liten oförstående hundvalp hårt. Det var sjukt och jag blev äcklad.
Varför gjorde jag inget?
